Känns som hela februari har gått. Men har inte haft behov av att blogga alls. Har väl inte det nu heller direkt. Känns som pusselbitar faller på plats, känns som allt blir bättre hela tiden. Känner mig mer hemma i lägenheten för varje dag som går, och känner mig också mer hemma i Norrköping nu än vad jag gjort tidigare. Kanske är det jobbet som känns bättre, skolan går bra trots att jag nästan aldrig är där, men kanske är det också min inställning som blivit bättre. Jag har hela tiden levt med inställningen om att vi snart ska härifrån, medan jag nu känner att jag vill börja rota mig och skapa mig ett liv här. Och det känns också tryggt.
Jag har min utbildning, mitt jobb, vår fina lägenhet och det känns som jag också börjar skaffa mig lite vänner här. Jag och Vickan pluggar flera gånger i veckan och ses också utöver plugget. Vi som jobbat tillsammans sen 2014 men inte klickat förrän nu. Det är ändå en bra känsla. Att ha en vän. Som faktiskt vill ses! Även om jag har min familj i Stockholm och mina vänner där känner jag trots allt att relationer glider isär och att vi kommer ändå inte ses varje dag eller ens varje vecka när livet kommer ikapp med barn och familj och allt vad det innebär. När jag och Dylan dessutom båda kommer ha heltidsjobb måndag-fredag finns det nog om tid att ses på helgerna.
Jag vill kanske bo kvar här. Jag kanske vill till Stockholm. Tiden får visa. Men jag trivs faktiskt nu för första gången på länge. Jag har haft en bild av att en flytt till Stockholm kommer lösa allt, alla problem. Men problemen är inuti mig, och kommer inte lösas av en flytt. För första gången ger jag Norrköping en ärlig chans och det känns faktiskt jävligt bra...